Kärleken är egentligen något väldigt konstigt. Hela livet drabbas vi av dessa underbara hemska känslorna. Egentligen så är livet som skolan, ett test, träning och ett prov. Man drabbas av jobbiga händelser. Dom som skolkar är dom som får det svårast på proven. Dom som får F dör. Dom är ute ur leken. Vad är det här? En ny SAW film? Men det är ju precis som på filmen, fast med många lyckliga delar också.

 

Vi når botten många gånger, men det är inte många som klarar sig upp. Det förklarar självmord. Livet är egentligen helt sjukt. Tänk allt sjukt som finns här bland oss. HIV, ätstörningar, depression och liknande. Varför ska vi behöva lida av allt det här? Är det värt att kämpa från botten? Jag är inte självmordsbenägen, men varför ska vi leva ett liv som får oss att känna sådär dåligt ni vet? Varför ska så många lida i fattigdom, andra i utnyttjanden eller misshandel, andra i ätstörningar, andra i fettma och så vidare.

 

Jag tycker egentligen inte det är så sorligt av någon anledning. Jag tycker bara att det är så sorligt att man egentligen ska leva från början. Om man tänker riktigt noga så känns det som att vi är i ett spel, en film eller sims? Visst, livet har många fina stunder. Men dom dåliga överväger alltid. En sån här fixerad värld. Vad händer när man dör? Är det som att sova? Jag önskar att man blir ett spöke eller ande, jag skulle gärna flyga runt i världen utan att någon kunde se mig. Vara en skyddsängel.