Jag har alltid, under hela mitt liv älskat bredare höfter, stora bröst, stora rumpor, super skinny ben, en smal men vältränad mage med magrutor eller revben och höftben fast allt de, super smala armar, enormt tydliga kindben o.s.v. Jag föddes med den här typen av smak. Det är min drömkropp. Nej, jag är inte lebb. Tycker ändå kroppar är intressanta. Liksom, höfterna och hur det svänger in vid midjan och svänger ut längre upp. Jag gillar kurovor (man är kurvig om man har former ur skelettet inte allas jäkla tjat om kurviga kvinnor när dom går runt och väger dubbelt så mycket, det är inte vackert att vara tjock. Punkt och slut. Man kan vara vacker, men fettet i sig är inte det som alla påstår.), jag vet inte varför. Men de har jag alltid gjort.

 

Då tänkte jag på det här med recovery. Hur skulle man möjligt kunna göra mig ''frisk'' från såna här drömmar? Eftersom att det är min stil från mitt hjärta så är det som att gå in och ändra någons personlighet. Det är ju inte okej. Tankarna jag har är inte sjuka? Tankarna jag har är liksom min personlighet och någonting som är just mig. Det pinsamma är att jag är mullig och inte smal när jag har ett sånt mål i livet. But don't worry. Snart kanske jag är där.

 

Håller på att ändra på designen, hold on.

 

Godmorgon från mig med det dagliga citronvattnet i handen.

 

Jag måste börja med att oroa mig lite. Jag ser väldigt ofta att vågen flyttar sig och det är inte jag sov väger mig då. Jag börjar fundera på om mitt beteende smittat av sig? Min syster kommer då och då super glad och säger att hon gått ner i vikt, hon har alltid var runt. Och hon väger nu 53-54 kilo till sina 158 cm. Hon är 21 år. Från att väga närmare 60 kilo. Ju mer hon går ner, ju lyckligare. Hon äter super dåligt, väldigt sällan och lite. Min andra syster är på väg in i ungdoms åren ni vet, pub. Hon växer och vikten jämnar ut sig (för mig, det var då min ätstörning började, jag blev smalare och såg mer normal än tjock ut och jag fick aldrig nog av att se smalare ut). Hon är 11 år. Jag frågade mamma om hon vägde sig, de gjorde hon inte. Men hon berättade att min yngsta syster brukar väga sig hade hon märkt. Hennes matvanor vet jag inget om då hon inte bor här på heltid.

 

Men jag kan inte låta bli att oroa mig. Om den yngsta som är påväg dit jag var när jag började? Hon hatar sin kropp redan nu. Vad händer näst? Svält? Överträning? Spya? Och den äldsta. Fortsätter hon? Ju mer viktminskning ju bättre? Vill inte att allt är mitt fel om det skulle vara så. Vilken normal människa skulle väga sig mer än en gång i veckan. Med tanken på att båda vill vara smalare så blir jag orolig. Båda är väl skapligt normalviktiga ändå.

 

Valborg var inte speciellt rolig för mig. På bussen i början av kvällen så hände något jobbigt, som förstörde resten av min kväll. Jag gick och höll in tårarna allt jag kunde. Var med fina människor i alla fall. Men det hade nog vart bäst om jag vart hemma, då hade aldrig jag aldrig fått små små sår på armarna, med blodet rinnandes. Och jag som lovat mig själv att aldrig skada mig på något annat sätt än att slå mig själv, ändå är det här femte gången jag antingen river eller drar med ett rakblad (alltså inga djupa sår som blir ärr). Så fel man kan ha.

 

Jag hoppas hon är nöjd över att ha förstört en människa som redan är så pass förstörd. Jag hoppas det var värt det. Hon är den personen som kan ändra mitt glada humör till självmordbenägen av att jag bara ser henne. Vilket hände ikväll. Jag såg ingen anledning att fortsätta kämpa, eller ens se varför jag kämpat så här länge? Det är inte värt det. Ingen skulle direkt bry sig, ge dom någon månad och jag blir som bortglömd. Får mer skit än någon annan i de här familjerna.

 

Oj oj oj så dåligt jag har mått. Mitt psyke alltså. Jag vet att jag är en stark person, det berättar folk för mig hela tiden. Men ibland känns det som att jag måste vara stark bara för att dom tror och säger att jag är det. Jag vill bara ge upp, lägga mig ner och bara blunda. Men ändå fortsätter jag kämpa.

 

Skolan är så sjukt jobbig just nu. Och jag måste lägga ner varje timme och varje minut på att göra klart arbeten. Anledningen till att jag ligger så sjukt efter alla andra är för att jag vart sjukskriven i några månader. Och behöver nu göra klart allt. Egentligen så är det inte så jobbiga uppgifter. Men jag saknar förmågan att koncentrera mig när jag är ointresserad. Allt bara stänger av och jag kan stirra ut genom fönstret i flera timmar, bara för att jag är ointresserad av ett arbete. Inte nog om de så ska jag även till BUP och göra en ADHD utredning.

 

Jag är ändå väldigt glad när jag tänker efter att jag tagit mig ur ästörningshålet. Ett mörkt hål, en mörk plats. Igår fick jag reda på att en av tjejerna samlat på sig cirka 800 tabletter och sa hejdå för sista gången. Jag insåg då hur illa det kan gå. Jag sitter och håller tummarna för att tjejen överlevde, jag har hört att hon kanske ligger på sjukhuset. Men om hon lever nu eller inte vet jag inte. Och om hon låg på sjukhuset eller inte är inte hundra procent säkert det heller. Men jag hoppas på allt att hon klarade sig, hur mycket hon än ville dö. Hon kan ju må bra och få tillbaka sitt liv, så jag vill gärna att hon får chansen till det.

 

Jag är också så glad att jag inte är så lättpåverkad av ätstörningsvärlden. Visst, jag var/är ätstörd, men efter att ha vart det sedan 11 års ålder så vet jag nu att jag är stark nog att inse vad som är mänskligt och vad som inte är det. Att vara utan mat i tio dagar är inte riktigt så man ska ta hand om det, vilket jag hela tiden vetat och därför aldrig blivit påverkad på det sättet många blir. Det är svårt att förklara, men jag vet att det krävs mer än 6 år av ätstörningar för att jag ska dras djupare ner. Nu försöker jag istället hålla en matplan som är att äta var 3e timma. Det är svårt ibland. Men det är det enda sättet för mig att klara skolan (för mycket skolk pågrund av en skämmig, kurrande mage!).

 

Han förtjänar mig inte egentligen. Eller förtjänar vi inte varandra? Eller så kanske vi just förtjänar varandra för att vi är lika dåliga båda två. Vi är inte tillsammans men ändå har vi hunnit bråka ett x-antal gånger. Jag känner mig bara ivägen. Jag ska sluta upp med det här och bete mig bra mot honom, inte göra något som jag vet skulle kunna förstöra. Om det vi har är kvar vill säga. Han är för fin för mig. Jag borde vara mer rädd än jag är, rädd för att förlora honom. Det är inte förrän nu, dom senaste timmarna som jag märkt det. Dom timmarna jag trodde att jag skulle förlora honom. Dålig jag är, inser inte sånt här förrän det nästan är försent. Jag ska försöka att bättra mig!