Jag är ändå väldigt glad när jag tänker efter att jag tagit mig ur ästörningshålet. Ett mörkt hål, en mörk plats. Igår fick jag reda på att en av tjejerna samlat på sig cirka 800 tabletter och sa hejdå för sista gången. Jag insåg då hur illa det kan gå. Jag sitter och håller tummarna för att tjejen överlevde, jag har hört att hon kanske ligger på sjukhuset. Men om hon lever nu eller inte vet jag inte. Och om hon låg på sjukhuset eller inte är inte hundra procent säkert det heller. Men jag hoppas på allt att hon klarade sig, hur mycket hon än ville dö. Hon kan ju må bra och få tillbaka sitt liv, så jag vill gärna att hon får chansen till det.

 

Jag är också så glad att jag inte är så lättpåverkad av ätstörningsvärlden. Visst, jag var/är ätstörd, men efter att ha vart det sedan 11 års ålder så vet jag nu att jag är stark nog att inse vad som är mänskligt och vad som inte är det. Att vara utan mat i tio dagar är inte riktigt så man ska ta hand om det, vilket jag hela tiden vetat och därför aldrig blivit påverkad på det sättet många blir. Det är svårt att förklara, men jag vet att det krävs mer än 6 år av ätstörningar för att jag ska dras djupare ner. Nu försöker jag istället hålla en matplan som är att äta var 3e timma. Det är svårt ibland. Men det är det enda sättet för mig att klara skolan (för mycket skolk pågrund av en skämmig, kurrande mage!).