Jag är så trött att jag sliter som en idiotfan och inte ens lite blir minus på vågen. Så jävla trött.

Minsta lilla negativt riktat mot mig. Minsta lilla skäll jag får drar ner mig så långt på bara någon sekund. Det får mig att vilja skära upp mina armar direkt. Det är så sjukt jobbigt. Varför kan jag inte hantera sånt som alla andra?

 

Såklart så måste ångest vara inblandad på ett eller annat sätt också. Idag så var mina vanliga kläder (svarta tygskor som jag alltid använder till svarta strumbyxor som gör att jag känner mig lite mer bekväm och lite mindre fet) blöta eller sönder. Skorna tvättas efter våran galna promenad på fyllan, så de vart mer bruna än svara pågrund av leran. Mina sista strumpbyxor var sönder. Så mitt typ enda val var att ha leggings med sommarskor. Ballerina och leggings - mina extrama ångestframkallade kläder någonsin. Känner mig som en fet val. Med en skinnjacka på det också, PANIK. Skinnjackor ger mig också extrem ångest. Känner mig fetare än den fetaste människan någonsin. Vill bara hem, slutar 12 men det är inte tidigt nog i den här känslan.

 

Mina händer känns smutsiga också, får panik av de.

 

Jag började också bråka med killen jag gillar igår, något som inte alls var mitt fel. Vi somnade osams vilket inte känns någe bra. Tror nog inte att jag lär höra av mig först med tanken på hur han beteede sig.

 

Jag måste ju säga att de sved ganska rejält i hjärtat när bara min familj  morbror och mina kusiner kom ihåg min födelsedag. Vad hände med mina bästavänner, killen jag är på g med, mitt ex som numera är min bästavän, mitt andra ex som jag pratar med varje dag åtminstonde? Personer jag känt i mer än 3 år glömde yttligare en av mina födelsedagar. Nog känner man sig värdelös allt. Dö fetto, dö.

 

'' Det finns få saker jag ser ner på mer än fetton. Ett fetto väljer helt frivilligt att bli fet. Det är ju inte så att man bara vaknar upp en dag och så är man fet som fan. Utan deras fettma beror helt på deras egna livsval. De väljer att äta absurda mängder mat och nästan alltid i kombination med ingen som helst träning. De har flera år på sig att ändra sin livsstil men väljer att inte göra det. Dessa fetton är inte bara extremt ohälsosamma mot sig själva. De kostar enorma mängder pengar både för sig själva men också för hela samhället som måste betala deras vidriga sjukvård m.m.

Jag kan verkligen inte förstå varför deras beteende inte räknas som psykiskt sjukdom. Definitionen för psykisk sjukdom är "ett beteende som är skadligt för en själv och/eller för andra männsikor". Deras beteende upfyller båda kriterierna, speciellt det första. Om man under lång tid skadar sig själv genom att exempelvis skära sig med kniv, vara alkoholist osv så räknas detta som psykisk sjukdom och är ofta grund för inspärrning i psyksjukhus, speciellt om man är ung. Så varför spärras inte alla fetton in i psyksjukhus? Varför låter man dessa smutsiga djur vandra runt på våra gator okopplade? ''

 

Om en månad är det sommarlov, kan ni förstå de?! Studenten för många också, Så gör klart alla uppgifter så ni slipper arbeta med sånt på sommarlovet (som kanske jag får göra). Jag har tänkt efter, sommarlovet är 7-10 veckor, jag varje vecka kan man gå ner två kilo. Vilket ger 20 kg om det är 10 veckor - förstå vilken skillnad. Så jag ska kämpa. Jag ska dricka max 4 gånger på lovet tror jag. Supa är något jag annars gör varje helg, igår var jag hemma, hur svårt som helst så jag träffade kompis 1 och sedan åkte hon hem, mer ångest, så träffade kompis 2 som sen också gick hem när pojken kom hit ett tag så ångesten för att vara hemma var inte lika hög. Ikväll är det samma sak igen, stå emot.

 

Snart fyller jag är också, såhär enorm som jag är idag.. Hatar att få uppmärksamhet sådär, speciellt nu när jag ser ut såhär. Usch och fy, jag får bita ihop.. Uttråkad, så bilden är höjdpunkten just nu hahahaha.

 

Lika ångestladdad dag. Bara pågrund av valborg och den där äckliga tjejen. Det äckligaste är ju att hon skriver en massa citat på sin facebook om hur stark man ska vara och att man ska leva livet os.v. Och verkar som guds barn. Hon har även en tattoo där det står ''Stay strong''. Bullshit. Äckliga fjortis. Hon är en av få personer jag aldrig kommer ha respekt för. Jag må ogilla många, men jag kan alltid vara trevlig oavsett. Hon är en person som jag inte ens tycker är värd att leva. Det spelar ingen roll om hon växer upp, hon kommer aldrig vara värt något i mina ögon. Inte hennes kompisar heller. Det finns inget mer irriterande än svenskar som leker svart. Och framför allt, något som är ännu mer irriterande än det är dom som leker gangster. Jag blir så äcklad att jag vill spy på dom.

 

 

Valborg var inte speciellt rolig för mig. På bussen i början av kvällen så hände något jobbigt, som förstörde resten av min kväll. Jag gick och höll in tårarna allt jag kunde. Var med fina människor i alla fall. Men det hade nog vart bäst om jag vart hemma, då hade aldrig jag aldrig fått små små sår på armarna, med blodet rinnandes. Och jag som lovat mig själv att aldrig skada mig på något annat sätt än att slå mig själv, ändå är det här femte gången jag antingen river eller drar med ett rakblad (alltså inga djupa sår som blir ärr). Så fel man kan ha.

 

Jag hoppas hon är nöjd över att ha förstört en människa som redan är så pass förstörd. Jag hoppas det var värt det. Hon är den personen som kan ändra mitt glada humör till självmordbenägen av att jag bara ser henne. Vilket hände ikväll. Jag såg ingen anledning att fortsätta kämpa, eller ens se varför jag kämpat så här länge? Det är inte värt det. Ingen skulle direkt bry sig, ge dom någon månad och jag blir som bortglömd. Får mer skit än någon annan i de här familjerna.

 

Syster: Har du druckit upp fantan?
Jag: Ja

Syster: Självklart..
Jag: Det var typ 1,5 glas kvar, inte ens mycket.

Syster: *Går därifrån*

Ännu en ångestfylld stund. Att känna sig övergiven är det värsta jag vet och det är precis som jag känner nu. Övergiven. Vet inte hur jag ska reagera mot personen. Allt är så kallt och stelt. Jag vet inte ens vad som är fel. Det gör ont i alla fall. Matlusten är borta men hungern är kvar.

 

 

- DU ÄTER OCH DRICKER UPP ALLT SOM STÅR I KYLEN, DEN DÄR JÄVLA LOKAN VAR MIN. DET STOG MITT NAMN PÅ DEN. SERIÖST VAD FAN ÄR DITT JÄVLA PROBLEM?! OCH OM DET INTE VAR MIN, OM DET VAR HELA FAMILJENS SÅ HAR DU ÄNDÅ DRUCKIT UPP HELA SJÄLV.

 

Förlåt förlåt förlåt. Tårarna bränner. Förlåt. Jag började hetsäta och det enda sättet att få stopp på det var att klunka kolsyra, vatten med kolsyra. Jag såg inte att det stog någons namn på flaskan. Jag vet att jag förstör för alla andra. Det är inte meningen. Jag är bara ett missfoster, helt och hållet. Ni skulle slippa allt sånt här om jag bara inte existerade. En timme senare hör jag hur hon pratar med mamma, hur allt försvinner och hur allt är mitt fel.

 

Mina tårar rinner. Jag river mig hårt i ansiktet. Ångest. Det är inte meningen att vara till problem. Jag lovar. Det gör så ont att känna sig i ovälkommen, men jag förstår dom. Jag ger mer problem än vad jag gör nytta. Jag vet att dom bara vill få bort mig härifrån. Ingen vill ha mig här, för jag bara förstör, tar folks grejer och är ivägen. Mina ursäkter är bara skit ; Jag har ästörning BED (hetsätningsstörning) som jag inte kan kontrollera. Jag är virrig, jag tappar bort alla borstar jag får tag i. Jag är så fet att jag inte kan gå till skolan, jag springer runt i tre timmar på morgonen och försöker hitta kläder som får mig att våga gå ut, när det är tio minuter kvar tills bussen går så springer jag in till hennes rum och lånar en tröja för att överhuvudtaget våga ta mig ut. Förlåt. Ursäkterna räcker inte? Jag vet. Så jävla fet. Och hur pinsam är jag inte som sitter och gråter när jag skriver. Jag förtjänar inte att leva.