Valborg var inte speciellt rolig för mig. På bussen i början av kvällen så hände något jobbigt, som förstörde resten av min kväll. Jag gick och höll in tårarna allt jag kunde. Var med fina människor i alla fall. Men det hade nog vart bäst om jag vart hemma, då hade aldrig jag aldrig fått små små sår på armarna, med blodet rinnandes. Och jag som lovat mig själv att aldrig skada mig på något annat sätt än att slå mig själv, ändå är det här femte gången jag antingen river eller drar med ett rakblad (alltså inga djupa sår som blir ärr). Så fel man kan ha.

 

Jag hoppas hon är nöjd över att ha förstört en människa som redan är så pass förstörd. Jag hoppas det var värt det. Hon är den personen som kan ändra mitt glada humör till självmordbenägen av att jag bara ser henne. Vilket hände ikväll. Jag såg ingen anledning att fortsätta kämpa, eller ens se varför jag kämpat så här länge? Det är inte värt det. Ingen skulle direkt bry sig, ge dom någon månad och jag blir som bortglömd. Får mer skit än någon annan i de här familjerna.