Godmorgon från mig med det dagliga citronvattnet i handen.

 

Jag måste börja med att oroa mig lite. Jag ser väldigt ofta att vågen flyttar sig och det är inte jag sov väger mig då. Jag börjar fundera på om mitt beteende smittat av sig? Min syster kommer då och då super glad och säger att hon gått ner i vikt, hon har alltid var runt. Och hon väger nu 53-54 kilo till sina 158 cm. Hon är 21 år. Från att väga närmare 60 kilo. Ju mer hon går ner, ju lyckligare. Hon äter super dåligt, väldigt sällan och lite. Min andra syster är på väg in i ungdoms åren ni vet, pub. Hon växer och vikten jämnar ut sig (för mig, det var då min ätstörning började, jag blev smalare och såg mer normal än tjock ut och jag fick aldrig nog av att se smalare ut). Hon är 11 år. Jag frågade mamma om hon vägde sig, de gjorde hon inte. Men hon berättade att min yngsta syster brukar väga sig hade hon märkt. Hennes matvanor vet jag inget om då hon inte bor här på heltid.

 

Men jag kan inte låta bli att oroa mig. Om den yngsta som är påväg dit jag var när jag började? Hon hatar sin kropp redan nu. Vad händer näst? Svält? Överträning? Spya? Och den äldsta. Fortsätter hon? Ju mer viktminskning ju bättre? Vill inte att allt är mitt fel om det skulle vara så. Vilken normal människa skulle väga sig mer än en gång i veckan. Med tanken på att båda vill vara smalare så blir jag orolig. Båda är väl skapligt normalviktiga ändå.