Tack för komplimangen! Det betyder att jag sköter mig bra.

Minsta lilla negativt riktat mot mig. Minsta lilla skäll jag får drar ner mig så långt på bara någon sekund. Det får mig att vilja skära upp mina armar direkt. Det är så sjukt jobbigt. Varför kan jag inte hantera sånt som alla andra?

 

Såklart så måste ångest vara inblandad på ett eller annat sätt också. Idag så var mina vanliga kläder (svarta tygskor som jag alltid använder till svarta strumbyxor som gör att jag känner mig lite mer bekväm och lite mindre fet) blöta eller sönder. Skorna tvättas efter våran galna promenad på fyllan, så de vart mer bruna än svara pågrund av leran. Mina sista strumpbyxor var sönder. Så mitt typ enda val var att ha leggings med sommarskor. Ballerina och leggings - mina extrama ångestframkallade kläder någonsin. Känner mig som en fet val. Med en skinnjacka på det också, PANIK. Skinnjackor ger mig också extrem ångest. Känner mig fetare än den fetaste människan någonsin. Vill bara hem, slutar 12 men det är inte tidigt nog i den här känslan.

 

Mina händer känns smutsiga också, får panik av de.

 

Att fylla år är de värsta jag vet. I helgen blir det nyktert (jag kämpar för att inte dricka, jag verkligen dör. Vill bara ha alkohol, glömma bort allt dåligt och bara må bra och ha kul. Vad har jag nu att göra på helgen?). Så eftersom att de blir så pass mycket skit idag så fastar jag nog. Hoppas det inte blir några hinder.

 

Så kakor, tårta, choklad och massa idag. KUL KUL.

 

Valborg var inte speciellt rolig för mig. På bussen i början av kvällen så hände något jobbigt, som förstörde resten av min kväll. Jag gick och höll in tårarna allt jag kunde. Var med fina människor i alla fall. Men det hade nog vart bäst om jag vart hemma, då hade aldrig jag aldrig fått små små sår på armarna, med blodet rinnandes. Och jag som lovat mig själv att aldrig skada mig på något annat sätt än att slå mig själv, ändå är det här femte gången jag antingen river eller drar med ett rakblad (alltså inga djupa sår som blir ärr). Så fel man kan ha.

 

Jag hoppas hon är nöjd över att ha förstört en människa som redan är så pass förstörd. Jag hoppas det var värt det. Hon är den personen som kan ändra mitt glada humör till självmordbenägen av att jag bara ser henne. Vilket hände ikväll. Jag såg ingen anledning att fortsätta kämpa, eller ens se varför jag kämpat så här länge? Det är inte värt det. Ingen skulle direkt bry sig, ge dom någon månad och jag blir som bortglömd. Får mer skit än någon annan i de här familjerna.

 

Jag är ändå väldigt glad när jag tänker efter att jag tagit mig ur ästörningshålet. Ett mörkt hål, en mörk plats. Igår fick jag reda på att en av tjejerna samlat på sig cirka 800 tabletter och sa hejdå för sista gången. Jag insåg då hur illa det kan gå. Jag sitter och håller tummarna för att tjejen överlevde, jag har hört att hon kanske ligger på sjukhuset. Men om hon lever nu eller inte vet jag inte. Och om hon låg på sjukhuset eller inte är inte hundra procent säkert det heller. Men jag hoppas på allt att hon klarade sig, hur mycket hon än ville dö. Hon kan ju må bra och få tillbaka sitt liv, så jag vill gärna att hon får chansen till det.

 

Jag är också så glad att jag inte är så lättpåverkad av ätstörningsvärlden. Visst, jag var/är ätstörd, men efter att ha vart det sedan 11 års ålder så vet jag nu att jag är stark nog att inse vad som är mänskligt och vad som inte är det. Att vara utan mat i tio dagar är inte riktigt så man ska ta hand om det, vilket jag hela tiden vetat och därför aldrig blivit påverkad på det sättet många blir. Det är svårt att förklara, men jag vet att det krävs mer än 6 år av ätstörningar för att jag ska dras djupare ner. Nu försöker jag istället hålla en matplan som är att äta var 3e timma. Det är svårt ibland. Men det är det enda sättet för mig att klara skolan (för mycket skolk pågrund av en skämmig, kurrande mage!).

 

 Vad tycker ni om dessa kläder som är min efterlängtade stil? Jag skulle kunna dö för dom!

Jag kommer äta enligt Periodisk fasta, LCHF dieten och laktosfritt.

 

Periodisk fasta innebär att man endast äter åtta timmar av tjugofyra. Från tillexempel 11.00-19.00 som är mest rekomenderat har jag för mig. Du ska givetvis inte äta under hela åtta timmar. Utan under de där timmarna så ska du äta både frukost, lunch och kvällsmat. Äta tills du känner dig mätt och så du mår bra. Det här funkar inte för alla, så mår du väldigt dåligt av att äta efter de här tiderna så rekomenderas det att du ska sluta direkt. Men vi ätstörningar har ju en förmåga att ignorera när vi mår dåligt.

 

Mina mat-tider kommer vara kl. 05.00-13.00 på vardagar eftersom att jag vänder dygnet och tränar på morgonen. Mina mat-tider på helgerna kommer däremot vara 10.00-18.00 eftersom allt som händer då, måste anpassa.

 

LCHF dieten betyder Low Carb High Fat. Ni visste väl att fett är något man inte sak vara rädd för? Alltså fett i maten os.v. Inte chips-fett då, men avokado-fett och liknande. I den här dieten så tar man bort kolhydraterna och äter mer fett istället. Som tillexempel omelett och bacon till frukost. Grädde i kaffet. Fet fisk, som lax. Dieten är något man kan leva på resten av sitt liv, så jag vet inte om är rätt att kalla det en diet. Eftersom att man äter mer fett så dämpas även sötsuget och det är något jag verkligen kan behöva. Jag älskar godis och är sugen på det flera gånger om dagen. Idag har jag ätit high fat och är inte sötsugen alls. Man ska inte behöva räkna kalorier när man äter efter den här dieten, men det kommer jag göra ändå och har ett maxintag på 1000 kalorier.

 

Mina träning kommer vara en timmes promenad/jogging minst om dagen, sit-ups appen minst en gång om dagen och armhävningsappen även där minst en gång om dagen. Jag får se när jag har tid att lägga dit mer på träningsschemat. Jag har även börjat mitt godisförbud idag och det tänker jag hålla tills sommarlovet börjar. Alltså inget godis, chips, popcorn, glass, kakor, bakelser os.v. Om nu inte något få undantag med gäster, då är det max en kaka.

 

Jag glömde väl bort att det nästan viktigaste av allt i helgen. Jag berätta på fyllan om mina ätstörningar till min bästavän. Om ätstörning UNS, hetsätning, anorexian förut, bulimi och allting. Inte att jag har det nu, men att jag haft. WOW. Hur hände det där? Tankarna snurrar runt. Hur ska jag ta det? Posivit eller negativt. Jag trivs med att ha allt i hemlighet. Nu är det ute, jag får hålla tummarna på att hon inte kommer ihåg, att hennes minne sviker henne den där gången. Annars är gjort, gjort. Jag sa ju trots allt att jag hade det förut och inte nu. Så det är nog ingen fara.

 

Förutom det så är hon typ.. underbart smal. Hon vill gå upp i vikt men är rädd att bli tjock. Hon sa att hon skulle göra vad som helst för att byta kropp med mig. Eftersom att jag har stora bröst (75G), stor rumpa, smal midja och bredare höfter och så vidare. Men hallå? Jag är fet, hon är ju rädd för att bli det, så vadå vilja se ut som mig?

 

Ni ätstörda, ni har väl alla vart med om att någon klämt ur sig att ''Det är väl inte så jävla svårt att bara äta normalt som en människa ska?''? Människor som tror att det är något enkelt, att det bara är att sluta göra som man gör, göra om och göra rätt bara. ''Det är väl inte så jävla svårt?''. Ni har ingen aning, så ni ska inte klämma ur er såna kommentarer eller frågor som trycker ner oss negativt. Vi vet redan att vi gör fel, innerstinne, men det är något som är starkare än så, att veta att det är fel det räcker inte. Såhär låter en morgon i mitt huvud. Det är inget man bara kan ignorera.

 

 

- Kommer du inte ihåg hur många gånger du sagt det? Minst en gång om dagen, ändå gör du om det. Varför? Jo, för du är så jävla värdelös och kan aldrig hålla det du lovar. Du är så jävla äcklig att ingen vill ha dig. Du förtjänar inte ens dina vänner eller din familj. Du är för värdelös, du är bara problem för dom. Din feta jävla flodkossa!!!