- DU ÄTER OCH DRICKER UPP ALLT SOM STÅR I KYLEN, DEN DÄR JÄVLA LOKAN VAR MIN. DET STOG MITT NAMN PÅ DEN. SERIÖST VAD FAN ÄR DITT JÄVLA PROBLEM?! OCH OM DET INTE VAR MIN, OM DET VAR HELA FAMILJENS SÅ HAR DU ÄNDÅ DRUCKIT UPP HELA SJÄLV.

 

Förlåt förlåt förlåt. Tårarna bränner. Förlåt. Jag började hetsäta och det enda sättet att få stopp på det var att klunka kolsyra, vatten med kolsyra. Jag såg inte att det stog någons namn på flaskan. Jag vet att jag förstör för alla andra. Det är inte meningen. Jag är bara ett missfoster, helt och hållet. Ni skulle slippa allt sånt här om jag bara inte existerade. En timme senare hör jag hur hon pratar med mamma, hur allt försvinner och hur allt är mitt fel.

 

Mina tårar rinner. Jag river mig hårt i ansiktet. Ångest. Det är inte meningen att vara till problem. Jag lovar. Det gör så ont att känna sig i ovälkommen, men jag förstår dom. Jag ger mer problem än vad jag gör nytta. Jag vet att dom bara vill få bort mig härifrån. Ingen vill ha mig här, för jag bara förstör, tar folks grejer och är ivägen. Mina ursäkter är bara skit ; Jag har ästörning BED (hetsätningsstörning) som jag inte kan kontrollera. Jag är virrig, jag tappar bort alla borstar jag får tag i. Jag är så fet att jag inte kan gå till skolan, jag springer runt i tre timmar på morgonen och försöker hitta kläder som får mig att våga gå ut, när det är tio minuter kvar tills bussen går så springer jag in till hennes rum och lånar en tröja för att överhuvudtaget våga ta mig ut. Förlåt. Ursäkterna räcker inte? Jag vet. Så jävla fet. Och hur pinsam är jag inte som sitter och gråter när jag skriver. Jag förtjänar inte att leva.